Frågan om vart svensk bostadspolitik är på väg diskuterades vid en paneldebatt den 18 maj, vid Malmö universitets årliga forskningskonferens om fastigheter, 7th Real Estate Research Workshop. Att situationen på svensk bostadsmarknad är ohållbar och vad detta beror på, var paneldeltagarna så gott som eniga om. Hur framtiden ska formas fick vi dock inte lika tydliga svar på.
Lotta Strömgren Jönsson, Anne-Marie Pålsson, Louise Eklund, Hillevi Larsson, Martin Hofverberg och Martin Grander
– 1992 avreglerades bostadssektorn, samtidigt som vi klev in i en lågkonjunktur. En följd blev att bostadsproduktionen sjönk och sen fortsatte sjunka även när ekonomin blev bättre. Vi har i dag en alldeles för låg stock av bostäder, samtidigt som vi blivit drygt en miljon fler invånare. Ekvationen går helt enkelt inte ihop, inledde Anne-Marie Pålsson, lektor i nationalekonomi vid Lunds universitet och före detta moderat kommunpolitiker.
– Bostadspolitiken är sedan 1992 mer lokal. Beror detta på att bostadspolitiken saknas på riksplanet, frågade Martin Grander, forskare vid Malmö universitet och ledamot av hyreskommissionen.
– Jo, vi kan göra mer på riksplanet. Vi skulle kunna styra bättre och möta efterfrågan bättre. Men kommunerna har de flesta verktygen och därmed den största maken. Det är dock stor skillnad mellan olika kommuner, sa Hillevi Larsson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna.
– Vi har 25 års misslyckande bakom oss. Vi har litat på marknaden. Men det var dåligt även innan dess. Kanske är det typiskt Sverige, detta med tvära kast? Om vi ska hålla en rimlig byggtakt så behövs statliga pengar, sa Martin Hofverberg, chefsekonom på Hyresgästföreningen.
Fler hyresrätter
– Jag håller med om att vi absolut behöver bygga, och att vi behöver fler hyresrätter. Vi behöver förenkla och se över den kommunala byggprocessen och göra förutsättningarna mer lika, sa Louise Eklund, liberal kommunpolitiker i Malmö.
Anne-Marie Pålsson återkopplade:
– Vi har en bostadspolitik som bygger på marknadsekonomiska principer. Och marknadens roll är att exkludera, vilket leder till att olönsamma kunder exkluderas. Dessa grupper hjälptes förr med statliga subventioner. Hur får vi med oss dem i dag?
– Någon måste stimulera, så att vi kan bygga också för ”vakanser”. Om bostadsbolagen kunde dela den här risken med staten så tror jag att det vore enklare, sa Martin Hofvenberg.
Så var samtalet om bostadssituationen i gång, under ledning av Lotta Strömgren Jönsson, styrelseordförande i Centrum för fastighetsföretagande. Att debattörerna i stort var överens om att marknaden inte hanterar dagsläget väl, stod ganska snabbt klart. En av flera frågor som diskuterades var allmännyttan.
Marknadsmässig avkastning
– Allmännyttan ska bidra till en allsidig bostadsutveckling. Samtidigt förväntas de göra en marknadsmässig avkastning, vilket hanteras väldigt olika. För vad är affärsmässighet och en rimlig avkastning? Jag menar ändå att det finns ett ganska stort socialt utrymme, sa Martin Grander.
– Varför ändrar inte regeringen på allmännyttans principer? De kan inte gå i brygga hur mycket som helst, sa Anne-Marie Pålsson.
– Det var bättre förr, då det sociala ansvaret var tydligare. I dag är EU problemet. Den som inte sköter sig riskerar att bli fälld, sa Hillevi Larsson.
Andra frågor som togs upp var om och i så fall hur staten ska styra bostadsbyggandet. Har vi rimliga krav på våra bostäder, var en annan fråga. Och hur ställs dessa krav? Är tolkningsutrymmet för stort? Kommunalt självstyre kontra statlig reglering diskuterades också. Slutligen fick paneldeltagarna berätta hur de skulle sätta fart på bostadsmarknaden, om de fick bestämma.
– Jag skulle tillsätta en rad forskningsinsatser, för vi saknar empiri i många frågor. Vi behöver belägg för våra insatser och visa på konsekvenser, sa Martin Grander.
Behov före efterfrågan
– Jag skulle utgå från två utredningar som nyligen gjorts. Dels den finansieringsutredning som kom i december, dels den om kommunernas bostadsförsörjningsansvar som kom nyss. Den sistnämnda skulle jag skruva till lite, så att vi fick definiera vad som är ett bostadsbehov. Behov måste gå före efterfrågan, sa Martin Hofverberg.
– Jag skulle inte nöja mig med forskningsrapporter, då blir detta aldrig klart! Om vi ska lösa problemet måste vi först enas om vad som är själva problemet. Jag menar att det är de som har en svag betalningsförmåga som är problemet. Det här är ett akut problem som kräver akuta lösningar. Nyanlända, unga och fler därtill behöver boende: hur löser vi det? Här måste vi börja, annars kommer vi ingenstans, sa Anne-Marie Pålsson.
– Ja, fokus ligger på de svaga. Men jag tycker att vi också måste jobba med att skaffa bostäder för fler, för det saknas hyresrätter för alla. Kanske ska vi avskaffa det kommunala planmonopolet? Det är viktigt att bygga hållbara bostäder som står länge och jag menar att det går att vara ambitiös även i sådana här lägen, sa Louise Eklund
– Jag håller med om att vi så långt som möjligt ska bygga så husen kan stå i 100 år. Men allt behöver kanske inte vara lika hållbart? I studentbostäder kan det exempelvis vara okej med lägre krav, här ska man ju inte bo så länge. Jag tycker också att vi måste sluta att skattediskriminera hyresrätter och till exempel tillåta ROT-avdrag även här. Självklart har de utan bostäder högsta prioritet, men de övriga är också intressanta. En skuldsatt medelklass är allvarligt och kan också skapa en kris. Balans är nödvändigt. Vi måste fortsätta bygga, alla boendeformer. Det är det allra viktigaste, avslutade Hillevi Larsson.
/2018-05-21 Lotta Solding